frivilligt hemlös?
debatt på Jonatan;JKPG, inte dumt. anledningen var uttrycket av min politiska ställning i förra bloggen och ett citat "Ingen risk att sverige får hemlösa (förutom de vi har som jag anser gör sig hemlösa)" som ifrågasattes av marie (se commentaren från förra bloggen).
Frågor som kan bäras med genom min korta resa bland uteliggare och hemlösa är många. Ska skatter finansiera droger åt missbrukare? ska skatter finansiera någons ovilja att följa de regler som samhället gemensamt satt upp?
de siffror jag presenterar kommer från utredningen "hemlösa i sverige 1999"
Vem är hemlös?
"Som hemlös räknas i denna undersökning person som saknar egen eller förhyrd bostad och som inte bor i något stadigvarande inneboendeförhållande eller andrahandsboende samt är hänvisad till tillfälliga boendealternativ eller är uteliggare."
De som skrivs ut från fängelset och inte har ordnat bostad tre månader före frigivningen räknas som hemlös liksom den som bor hos vän utan att det räknas som "stadigvarande".
Vilka är dom?
1999 hade sverige 8440 hemlösa. Hälften av de hemlösa lever på socialbidrag, en fjärdedel har pension eller sjukbidrag. 3 procent har lön från förvärvsarbete (jobbar alltså!). Av dom hemlösa var närmare 700 härbärgesboende och 500 uteliggare.
I sverige har man rätt till existensminimum. Socialbidrag eller annat bidrag brukar ge ca 3500 PLUS en boendekostnad (fri sjukvård m.m.). Visserligen kanske boendekostnaden inte är räknad på en central 3:a men ändå tak över huvudet. Inget lyx men absolut inte omöjligt att leva efter, då beloppet är variabelt om det nu verkligen inte skulle gå att leva efter.
Om man fortsätter att bena ut var de hemlösa befinner sig så har 40% blivit hemlösa senaste 12 månaderna (och bör ha goda möjligheter att finna ny bostad inom rimlig tid). Notera också att fängelsekunder och de som bor hos vänner, hur jobbigt det än må vara, räknas med.
Vi går tillbaka till siffrorna av vilka hemlösa som inte har tak över huvudet alls, dvs uteliggarna. 500 till antalet. Varför?
Enligt utredningen är inte problemet att ge de hemlösa bostad utan att få dem att sköta dessa. 70% av dem har missbrukarproblem och en tredjedel någon psykisk sjukdom. Att uppträdda hotfullt, förstöra lägenheten, vara högljud är exempel på anledningar som fått dem vräkta och varför ska de inte bli det? Varför ska grannar behöva stå ut med det? Fastighetsägaren?
Om man använder sitt socialbidrag, som alla som följer de gemensamma spelreglerna har rätt till, till mat/hyra och sköter sitt boende och sitt liv har man inget problem. Väljer man att fortsätta sitt missbruk, trots att missbrukare tas om hand genom LVM (lagen om vård av missbrukare), och använder pengarna till droger och missköter sitt boende har man brännt sin chans enligt mig. En chans, sen får man skylla sig själv ett tag. Personer måste ha viljan och ha pressen, annars kan man betala ut hur mycket pengar som helst. Psykvården får mycket kritik och är drabbat av kraftiga nedskärningar men den tredjedel av de 500 uteliggarna bör man hitta plats eller medicin till.
Jag anser att antingen saknar uteliggarna förnuft (att använda de pengar de får till "rätt" saker) eller så lever de efter en livsstil. Såg en dokumentär som jag tyvärr inte kan hänvisa till då jag inte minns vad den hette men där det fanns uteliggare som hade ekonomiska tillgångar och där det fanns de som trivdes med ett liv utan ansvar, hus, socialt umgänge. Ett sätt att ta sig tillbaka till naturens start, innan vi socialiserades, innan vi bodde i uppvärmda hus och kollade på tv.
Med detta som grund anser jag att man "väljer att vara hemlös" och framförallt uteliggare. Pengar får man men vad man gör av dom kräver tanke. Har man inte den förmågan bör man vara inlagd. Visst finns krav på drogfrihet och allmänt gott uppträdande men det ser jag inga moraliska problem med. Drogfrihet kan man tycka är tufft men som sagt, utan press och krav kan man ösa pengar över alkoholister och narkomaner utan att dom för den sakens skull skaffar en bostad som dom sköter. Förmodligen skulle det istället resultera i död och indirekt mord.
Så ja, jag tycker att de hemlösa har valt det själva, direkt eller indirekt, men jag är inte naiv och tror att jag sitter på sanningen men jag har i allafall presenterat vad jag tycker och varför. Hoppas på att få motargument och/eller medhåll i commentaren.
Sjukskrivnas ersättning
För att även svara på frågan om dem som inte kan jobba ska ha rätt till ersättning så vill jag bara återigen förklara att de som inte kan jobba till följd av t ex sjukdom självklart ska ha rätt till ersättning. De som skadats genom arbete ska ha mycket god erstättning då de skadats i samhällets tjänst, då de gjort nytta och tillfört samhället något positivt.
Jag talade i förra bloggen av dom som "inte vill" arbeta. De som tar den enkla vägen och fuskar. Att "typ 99% av alla sjukskrivna/förtidspensionerade/arbetslösa hellre skulle vilja arbeta om de kunde" tror jag är en alldeles för hög siffra men OM den skulle vara så stor så skulle de 99% ha rätt till ersättning, men inte enbart finansierat av skatter utan av försäkringar och arbetsgivare som det också är idag.
posted by Jonatan @ söndag, januari 08, 2006
11 comments
11 Comments:
Det finns många fler hemlösa än vad staten vet om. Sen är det att många av dessa hemlösa har skuldanmärkningar och får därför inte hyra en lägenhet.
Många av dessa hemlösa anser att Sveriges välfärdssystem är helt åt helvete(ursäkta språket). Det tycker jag också! Systemet följs inte, sen är det inget välfärdssamhälle vi lever i heller för den delen då det inte uppfyller de egna kraven. Alla ska ha rätt till en andra chans. Sen det att du nästintill drar alla över en kam när du säger att de slösar sina pengar på droger. Många försöker sluta! Inte så lätt som du tror. Säg åt alla rökare att sluta röka och säg åt alla som ens dricker alkohol att sluta för om det kom idag skulle det klassas som en drog. Men om man idag skulle förbjuda det skulle det bli ramaskri! Håller absolut inte med dig Jonte!
nej, att det skulle vara lätt att sluta med droger har jag inte påstått, inte heller var min tanke att dra alla över en kam, utredningen visade att de flesta fallen (70% av dom hemlösa som de vet om) var missbrukare och jag vill inte se att staten betalar ut bidrag till någon form av droger. Skulder räknas av, antingen genom skuldsanering eller genom att existensminimumet ligger ovanpå det. Kan hålla med om att alkohol orsakar än mer bekymmer och kanske borde man ändra dom lagarna men jag står fast vid att så länge alkohol är tillåtet och droger förbjudet så ska man leva därefter. (ang dom hemlösa som staten inte vet om så känns d svårt att diskutera, kan va hur många som helst eller hur få som helst.)
angående sverige som välfärdssamhäller håller jag med om att det brister men på andra punkter som vård av våra äldre och liknande men det är en annan fråga. vad det gäller hemlösa så står jag fast än så länge, hoppas också på att jag har rätt för om det finns fall där människor kämpar och gör allt (och fortfarande MÅSTE drogfrihet krävas, no matter what) och fortfarande inte har en sportslug chans att få tak över huvudet och mat på bordet så håller jag med om att det är åt helvete, men då vill jag se det först.
uppskattar dina åsikter och din kommentar även om några åsiktskillnadet kvarstår.
Håller med om det du säger. I Sverige behöver man inte vara hemlös, de som är hemlösa har själv satt sig i den situationen. Men självklart tycker jag att man inte ska vräka en männsika som är missbrukare och sedan strunta i den, den bör ju få hjälp av staten! Jag tycker att det är bra att det finns existensminimum så att man kan få en andra chans om man precis kommit från fängelse. Men då krävs det att människorna kollas upp, så att de skaffar jobb osv.
nä, inte ska man vräka någon utan att backa upp, men man måste komma ihåg att det är fastighetsägaren som vräker och staten som ska fånga upp, men inte många gånger.. en andra chans, visst, men sen krävs hårdare tag...
Personligt ansvar...knepigt. I allafall När man pratar om det i ett sånt här stort perspektiv. Självklart måste det finnas hårda restriktioner, men man måste även försöka se det ur de behövandes ögon. Om första steget i deras behovstrappa är en sil när de vaknar på morgonen, skiter de nog fullständigt i alla andra behov..så då behövs en anpassning utav hjälpen. Jag tycker det är lite fel att säga att de valt det själva, för då krävs det en medvetenhet. Den medvetenheten försvann nog efter ett tags hårt drogberoende. För att tackla det här problemet krävs mycket arbete mot narkotika framförallt. tycker jag..
jens: visst krävs hjälp, men inte med bostadsbiten eller ekonomiskt. Ekonomisk hjälp fungerar inte just av den anledningen som du nämner. klart dom vill ha sin sil, men det är BARA dom som kan sluta ta den silen. BARA dom själva som kan sluta. Har sett på mycket nära håll hur försök gång på gång misslyckats och dessa har orsakat mer skada än missbrukaren själv. Arbete mot narkotika är ett måste så att färre trillar dit, ingen tvekan men jag kan inte se någon lösning så länge de inte vill själva.. tvångsvård är emot min tro på individens ansvar över sig själv och sina handlingar, från första sil till sista...
Som jag ser det så rör det sig delvis om en definitionsfråga. Som Jens påpekar krävs det medvetenhet för att en handling ska vara avsiktlig men jag nöjer mig inte där, för mig krävs det även avsiktlighet för att en handling kan kallas för frivillig.
Avsiktlighet och medvetenhet är de två viktigaste begreppen när man ska avgöra om en handling är frivillig eller inte. En handling har då fyra alternativ, antingen är den:
1. omedveten och oavsiktlig,
2. omedveten men avsiktlig,
3. oavsiktlig men medveten,
4. avsiktlig och medveten
En handling som är omedveten och oavsiktlig kan omöjligt vara frivillig. En omedveten men avsiktlig handling eller en handling som är oavsiktlig men medveten är enligt mig inte frivillig, jag ska utveckla det strax (det är här definitionsfrågan kommer in i bilden). En handling som är avsiktlig och medveten är förstås frivillig.
Med "en handling" menar jag själva utförandet av någonting och dess alla konsekvenser (jag vet att det inte är helt oproblematiskt i sig, men låt oss köpa det för den här gången.)
Nu till uteliggarna. Om en snubbe börjar punda och snart blir så beroende av droger att han inte klarar av att behålla pengar till hyran och blir vräkt och så småingom blir en uteliggare, har han då gjort det frivilligt?
Det är tveksamt. Han har visserligen knarkat både medvetet och frivilligt men har han blivit beroende - vilket trots allt är skälet till att han är uteliggare, det är inte själva knarkandet - frivililgt?
Nej, knappast enligt mig. Han vet om att han kan bli beroende men det primära med knarkandet är att han ska få en kortsiktig kick - inte ett långsiktigt beroende. Alltså blir man uteliggare medvetet men oavsiktligt och det räcker inte för att det ska vara frivilligt.
I övrigt tycker jag att samhället bör ta hand om uteliggarna och inte, som Jonatan tycker "skylla sig själva ett tag". Även om man medvetet (men oavsiktligt!) valt att hamna i ett missbruk är man många gånger för svag för att ta sig ur det. Jag gjorde en gång ett reportage som handlade om hemlösa i Södertälje som fick ett julbord skänkt från något företag. Det var första och enda gången jag pratade med hemlösa och de förklarade för mig att de gärna ville ha hjälp att sluta med drogerna men att de inte fått det och att det inte fanns tillräckligt med resurser.
Jag tycker att ett välfärdssamhälle måste påtala tillräckligt mycket eget ansvar för medborgarna så att det ska gå att ramla ur systemet, och bli uteliggare. Man får inte hjälp om man beter sig för "svinigt" men när man ber om hjälp ska samhället kunna ta upp och återanpassa de medborgarna i den riktiga världen.
Men - angående frågan om man frivilligt blir uteliggare så tycker jag inte det. Inte frivilligt, men medvetet.
o ja, långt svar och helt klart intressant.
"skylla sig själva ett tag" var krasst och ett grepp till lätt provokation men grunden står fast. Ska försöka bena ut saken.
"Om en snubbe börjar punda och snart blir så beroende av droger att han inte klarar av att behålla pengar till hyran och blir vräkt och så småingom blir en uteliggare, har han då gjort det frivilligt?" - ja, enligt min syn på människan, vilka plikter och ansvar vi har mot oss själva och mot andra (vilka uppenbart skiljer sig från många andras åsikter), är det "frivilligt". Ordet kanske är fel men min mening är att han åtminstone själv är ansvarig för en rad händelser, intag o vräkning, och trots detta finns samhället där med LVM och bidrag. För enkelt t o m kan jag tycka i vissa fall men absolut inte ett tecken på minskad välfärd.
Samhället tar hand om uteliggarna med motkrav och om man läser undersökningen så är det inte de som kämpar som hamnar i kylan.
"//...de förklarade för mig att de gärna ville ha hjälp att sluta med drogerna men att de inte fått det och att det inte fanns tillräckligt med resurser." Vad förvantar du dig som journalist att höra? Tror man måste vara kritisk när de säger att de inte vill ha hjälp men, som jag sagt tidigare, jag sitter inte på hela sanningen och inser att resurserna är knappa men kan bara återreferera vad som blivit ett mantra i mina svar, "ingen annan än individen kan stå för förändringen". Vi kan upplysa om droger och ösa pengar i oändlighet men så länge folk skiter i vad alla vet kommer vi inte längre.
Börja bli en fråga om missbrukarpolitik nu men i frågan om hemlösa står jag orörd i väntan på motfakta och i missbrukarfrågan uppskattar jag alla åsikter, även de som är en motsats till mina om individens ansvar.
Tack mange.
tröttheten gjorde att ja yttryckte mi fel i en (kanske fler?) mening.
Fel:
"Tror man måste vara kritisk när de säger att de inte VILL HA hjälp men,"
skulle så klart vara:
"tror man måste vara kritisk när de säger att de inte FÅTT hälp men,"
sorry, sen timma
I en magisteruppsats har socionomen Maja- Stina Ahlzen bland annat kunnat se hur socialtjänsten medverkat till utslagning och hemlöshet. Socialtjänsten har agerat på ett sätt som i praktiken stött bort de intervjuade i stället för att etablera en förtroendefull kontakt med dem. Det har skett i den individuella kontakten med den hemlösa, till exempel vid vräkningen, i bemötandet och vid tolkning av vistelsebegreppet och begreppet skälig levnadsnivå. Men det har skett på ett mer övergripande strukturellt plan, konstaterar hon i sin studie. Till vardags arbetar hon som socialsekreterare i socialjouren i Stockholm.
Nyligen har Socialstyrelsen publicerat nya siffror om antalet hemlösa personer i Sverige och återigen står de hemlösa på dagordningen. Antalet hemlösa personer i Sverige hart ökat jämfört med 1999. Hur mycket är dock osäkert eftersom definitionen av hemlöshet har ändrats sen dess.
I grundlagen jämställs rätten till hälsa, arbete och utbildning med rätten till bostad. Vad är det då som gör att just rätten till bostad inte kan uppfyllas trots politisk vilja och trots ekonomiska satsningar år efter år? Antalet hemlösa är ju trots allt inte så stort. Varför har vi inte klarat att bygga bort problemet?
En av de viktigaste åtgärderna för att komma tillrätta med hemlöshetsproblemet är självklart att hjälpa dem som redan är bostadslösa att komma tillbaka till ett eget boende. Men jag menar att man i mycket större utsträckning än idag, dessutom måste sträva efter att förhindra nyrekryteringen av hemlösa. Kostnaden för varje person som blir och förblir hemlös är mycket stor. Att förhindra att nya människor fastnar i långvarigt hemlöshet skulle spara inte bara ett stort mänskligt lidande utan också stora kostnader för samhället.
Ca 40 % av de hemlösa har enligt Socialstyrelsen varit utan bostad mindre än ett år. Risken att fastna i permanent hemlöshet ökar markant om man saknat bostad och tvingats sova ute eller på härbärge under mer än ett halvår. Att minska risken för att människor förlorar sin bostad och att förhindra att de som nyligen förlorat sin bostad fastnar i permanent hemlöshet borde väl således vara ett viktigt mål för socialtjänstens insatser.
I dag koncentreras dock insatserna helt på dem som redan är utslagna. Socialtjänstförvaltningen i Stockholm redovisar som svar på Socialstyrelsens siffror att utbyggnaden av boenden för hemlösa har varit stor de senaste åren. Man har öppnat nya stödboenden, omvårdnadsplatser för sjuka hemlösa och tränings- och försökslägenheter. Speciella insatser som riktas till dem som är på väg in i hemlöshet eller till dem som nyligen blivit hemlösa saknas helt. Inte heller finns några speciella boenden för de nytillkomna hemlösa som inte missbrukar alkohol eller narkotika men som själva saknar resurser att ordna akut logi. Det finns ingenting som tyder på att förhållandena är annorlunda i andra delar av landet.
För att förhindra att människor blir hemlösa och fastnar i permanent hemlöshet måste vi förstå vad det är som sker på vägen dit. Jag har i en magisteruppsats vid Stockholms universitet beskrivit hur ett antal personer hamnar i hemlöshet och utanförskap. Genom att intervjua dem om deras livshistoria har jag kunnat följa deras liv fram till hemlösheten. Undersökningen omfattar intervjuer med nio personer som alla bodde på härbärge i Stockholm hösten 2003. Jag intervjuade var och en av dem vid två tillfällen under sammanlagt ca tre timmar. Samtliga hade lång erfarenhet av att sakna en sängplats för natten och vara beroende av socialtjänsten. De hemlösas berättelser har mycket att ge oss. Deras erfarenheter kan öka förståelsen av och kunskapen om vad som sker på vägen till hemlöshet.
Deras livshistorier ger oss möjlighet att följa processen och samspelet med omgivningen. Kan vi se något mönster i deras olika livshistorier? Och vad har de i så fall att lära oss?
Socialstyrelsen konstaterar att hemlöshet är ett komplext problem som påverkas av många olika faktorer. Även i min studie framgår att det inte är en enskild händelse som lett fram till att en människa blir hemlös utan en kedja av händelser. En svårighet har lett till situationer som i sin tur lett till nya svårigheter för individerna. Deras möjligheter att själv påverka sina liv har minskat allt eftersom de passerat genom olika stadier av kriser och svårigheter och successivt blivit mer och mer beroende av socialtjänsten. För flera av dem har denna process lett fram till permanent fattigdom och utslagning. De intervjuades berättelser visar hur interaktionen mellan dem och omgivningen sett ut under denna process. Jag har bland annat kunnat se hur socialtjänsten medverkat till utslagning och hemlöshet. Man har agerat på ett sätt som i praktiken stött bort de intervjuade istället för att etablera en förtroendefull kontakt med dem. Det har skett i den individuella kontakten med den hemlöse, till exempel vid vräkningen, i bemötande och vid tolkningen av vistelsebegreppet och begreppet skälig levnadsnivå. Men det har också skett på ett mer övergripande strukturellt plan.
Ett sätt att förhindra nyrekrytering av hemlösa är att förhindra att människor som har en egen bostad blir vräkta. Som hyreslagstiftningen fungerar idag har de som en gång blivit vräkta från en bostad ytterst små möjligheter att få en ny bostad med eget kontrakt. I min studie har alla utom en blivit vräkta. Vid vräkningen hade de inget stöd från någon juridisk kunnig person och de saknade kunskap om sina rättigheter. Om de hade fått juridiskt stöd under vräkningsprocessen hade vräkningen kanske kunnat förhindras.
Socialtjänsten avslår inte sällan ansökningar om ekonomiskt bistånd till hyror eller hyresskulder trots att beslutet innebär att den bidragssökande kommer att bli vräkt. Det sker utan att man försäkrat sig om att personen har någonstans att ta vägen och att man vet att personen med all sannolikhet kommer att bli långvarigt hemlös. I min studie illustrerades det av en person med svåra psykiska problem som vräktes på grund av hyresskuld. Han hade fått avslag på sin ansökan om ekonomiskt stöd till hyresskulden därför att han vägrade gå med på att överlämna sin ekonomi till en god man. Han vräktes, blev hemlös och hans psykiska sjukdom förvärrades.
Ingen av de intervjuade har någon positiv bild av myndigheter. Deras erfarenheter av socialtjänsten, skolan och/eller psykiatrin är att man inte kan lita på någon och att man inte har någonting att säga till om. Samtliga beskriver myndigheter huvudsakligen som motståndare. Flera av de intervjuade - dock inte alla – har haft kontakt med socialtjänsten sen barndomen. Trots att de under långa perioder i sina liv fått hjälp bland annat i form av ekonomiskt bistånd har de få positiva erfarenheter av kontakten. Inte heller har de några positiva förväntningar på socialtjänsten. Den känslan har följt dem hela livet.
Denna negativa syn sammanhänger troligen med att de intervjuade inte upplevt sitt möte med socialtjänsten som ett personligt möte där de blivit sedda som individer. De menar att deras erfarenheter inte har efterfrågats och att deras önskemål inte blivit tillgodosedda. De har erbjudits hjälp efter i förväg formulerade mallar och inte efter sina behov och önskningar. Det är socialtjänsten som bestämmer. Exempel på detta ges av de personer som har lång erfarenhet av missbruk men som inte haft någonting att säga till om när det gällt valet av vård eller behandling när de velat sluta med sitt missbruk. Andra exempel ges av dem som hänvisas till att sova på härbärge när de saknat sängplats för natten, trots att de själva utifrån sin aktuella situation uppfattat det som direkt olämpligt. Det har heller inte varit självklart att de själva kunnat bestämma vilket härbärge de skulle sova på.
Samtliga som deltog i undersökningen har känt obehag inför kontakten med socialtjänsten. Alla har haft en önskan att klara sig själva och inte vara beroende av andra. För en av de intervjuade innebar det att han i det längsta undvek att söka ekonomisk hjälp när han blev arbetslös och fick ekonomiska problem. När han väl tog kontakt var det för sent, han hade redan en hyresskuld och vräktes.
De flesta intervjuade uppger att de i kontakterna med socialtjänsten upplevt både ansökningsförfarandet och det erbjudna biståndet som kränkande. Det har gjort att de under längre eller kortare tid helt avstått från kontakt och de har därmed gått miste om bistånd som de haft rätt till. De har löst sina ekonomiska problem på annat sätt, till exempel genom kriminalitet eller prostitution, något som kostar samhället mycket pengar och som man satsar stora resurser på att komma tillrätta med.
Vistelsebegreppet innebär att den som söker socialt bistånd inte själv får bestämma var han eller hon ska söka hjälpen. Segslitna tvister mellan kommuner eller mellan stadsdelsnämnder om vem som är skyldig att ge biståndet är vanliga. Den enskilde kan själv inte välja kommun, socialdistrikt eller socialsekreterare som han eller hon tycker ger den bästa hjälpen. Den valfrihet som numera ses som en självklarhet inom sjukvård och utbildning finns inte för dem som är beroende av socialtjänsten. Flera av de intervjuade hade valt att helt avstå från kontakten när de inte haft förtroende för socialsekreteraren eller socialtjänsten i den kommun de hänvisats till. Ytterligare exempel på hur socialtjänstens agerande stöter bort hjälpbehövande rör tolkningen av begreppet skälig levnadsnivå. Ständigt aktuella frågor är hur mycket pengar en biståndssökande ska ha rätt till och vilken standard på ett härbärge en hemlös person kan förvänta sig. En vanlig ståndpunkt är att bistånd inte ska löna sig i jämförelse med arbete. Bidraget ska vara så lågt att de bidragssökande som kan försörja sig på annat ska välja detta. Det innebär också att de institutioner och boenden som hemlösa hänvisas till ska ha så låg standard att de fungerar avskräckande. De som kan hitta ett alternativt boende ska välja detta.
Mot bakgrund av det negativa inflytande som ett boende på ett härbärge ofta innebär är det för många hemlösa adekvat att tacka nej till ett sådant boende. I min studie klarade flera personer inte av att bo på härbärgen. De upplevde dem som alltför stökiga och ofta fanns där missbruk när de själva ville hålla sig borta ifrån droger och alkohol. Dessutom var de tvungna att underkasta sig krav och kontroller som de upplevde som kränkande och obefogade. En av de intervjuade var till exempel tvungen att dagligen besöka en alkoholmottagning för att få en sängplats för natten trots att han själv inte ansåg att han hade alkoholproblem. De personer i min studie som avstått från att sova på härbärge har istället sovit på parkbänkar, i tält, i grovsoprum, i källare, i portar, på offentliga toaletter eller i skyddsrum eller andra utrymmen under Stockholm. Detta är ett tydligt exempel på hur utformningen av det sociala biståndet stöter bort människor istället för att hjälpa dem att komma tillbaka till samhället.
Min studie har också visat att de hemlösa inte har fått den hjälp de behövt på grund av det sätt på vilken socialtjänsten är organiserad. De hemlösa har haft kontakt med flera olika socialsekreterare som inte alltid samarbetat. Ett exempel är den kvinna som vräktes från sin bostad efter att ha fått avslag på en ansökan om bidrag till hyran. När hon blivit hemlös sökte andra socialsekreterare upp henne för att försöka motivera henne till kontakt med den enhet som hade avslagit hennes hyresansökan. En kvinna som haft egen lägenhet i 28 år vräktes då hon vårdades på ett behandlingshem för att komma tillrätta med sitt missbruk. Eftersom hon själv inte fick permission och att det inte fanns någon som såg till hennes lägenhet när hon var borta hade hennes kamrater bott där och varit störande. Oklar ansvarsfördelning och brister i kommunikationen mellan socialtjänsten och behandlingshemmet ledde till att kvinnan blev hemlös.
Ett annat stort problem är det stora utbud av olika myndigheter och frivilligorganisationer som är till för hemlösa. De mest utslagna är ständigt i behov av akut hjälp. De har själva ingen förmåga att planera eller strukturera sitt liv. Trots – eller kanske på grund av – det stora utbudet lyckas de inte få den hjälp de behöver. Ingen myndighet har ett övergripande ansvar och själva är de oförmögna att välja bland de olika hjälpinsatser som erbjuds dem.
Jag tror att de flesta socialarbetare känner vanmakt inför mötet med ännu en person som inte har någonstans att bo eller ingenstans att sova på natten. Problemet känns så stort och oöverstigligt. Det är dock viktigt att inse att man som socialsekreterare saknar de verktyg som behövs hjälpa den drabbade. Socialtjänsten förfogar inte över bostäder och det är inte socialtjänstens huvudsakliga uppgift att ordna bostad till de människor som inte har någonstans att bo. Bostadsproblem måste lösas av en instans som förfogar över och kan fördela bostäder till dem som behöver och efter var och ens behov. Någon sådan instans finns dock inte. Eftersom socialtjänsten har det yttersta ansvaret för utsatta människor i kommunen hänvisas därför bostadslösa människor utan egna resurser till socialtjänsten. Därmed omvandlas den bostadslöse från att vara en person som saknar bostad till att vara en person med sociala problem, problem som passar den kunskap som socialtjänsten har och de boenden som socialtjänsten förfogar över.
På ett strukturellt plan har man därmed skapat ett socialt problem av ett bostadspolitiskt problem.
Text: Maja-Stina Ahlsén, Socionom
Källa: Tidskriften Socionomen
Därefter skapas det genom olika kommunala, statliga och frivilliga insatser och åtgärder en stor "grupp" av människor som går under begreppet “hemlösa“.
Samhället skulle ha kunnat gjort betydligt mycket mer för denna "grupp" om de hade haft klara riktlinjer från regeringen.
Avsaknaden av en hemlöshetspolitik leder i praktiken till att hemlösa människor systematiskt åsidosätts vad gäller rätten till bostad, lika sjukvård, möjligheter att vistas på offentliga platser, hur de bemöts och så vidare - stick i stäv med intentionen i gällande lagstiftningar. Och alltid med hänvisning till stadsdelarnas självbestämmanderätt.
Det står inskrivet i Sveriges regeringsform att varje människa skall ha rätt till en bostad och att ingen skall diskrimineras. Av någon anledning har vi lyckats med att blunda för innebörden. Kanske beror det på att denna del av regeringsformen inte innebär några juridiskt bindande skyldigheter för samhället.
Vi tycks i alla fall acceptera att det i dag finns långt över 10 000 hemlösa i Sverige.
Ingen myndighet verkar ha viljan att ta ansvar för att regeringsformen efterlevs när det gäller detta. Däremot avsätts närmare 700 000 000 skattekronor i år bara i Stockholm för ett gigantiskt system av socialt och ekonomiskt oförsvarbara "hjälpinrättningar" som i praktiken bibehåller människor i ett utanförskap.
Här är några exempel på sådana inrättningar i Stockholm:
Enheten för hemlösa- socialförvaltning för hemlösa
Stiftelsen hotellhem- boende för hemlösa
Råcksta-lågtröskelboende för hemlösa
Hvb-hem- boende för hemlösa
Hotellverksamhet för hemlösa
Hållpunkt Maria- sjuk och tandvård till hemlösa
Medborgarkontor-för hemlösa
Gamlebo-Äldreboende för hemlösa
Ersta Sjukvård-(hospice) för hemlösa
Dessutom avsätter det allmänna medel till diverse frivilligorganisationer:
Convictus - mat till hemlösa
Stadsmissionen- mat till hemlösa
Ny Gemenskap- mat till hemlösa
Frälsningsarmén- mat för hemlösa
Diverse natthärbärgen- sovplatser för hemlösa
Detta är en statligt sanktionerad avgränsning av människor som leder till ett djupt diskriminerande förhållningssätt.
Med stöd av denna sanktion kan sedan tjänstemän inom kommun och landsting, SL, SJ, fastighetsägare och övrig befolkning utestänga eller särbehandla den här "gruppen" människor. Vi ser dagligen hemlösa avvisas från offentliga platser med hjälp av polis, ordningsvakter, lotsar och väktare, utan att reagera.
Hemlösa är till skillnad från andra grupper som definierats av vårt samhälle - såsom homosexuella, funktionshindrade, etniska och religiösa minoriteter -helt rättslösa och omfattas inte av några beskyddande lagar som hindrar att "gruppen" hemlösa systematiskt diskrimineras och kränks.
Antingen deklarerar nu regeringen att "gruppen" hemlösa är något vi får leva med eller väljer regeringen - i enlighet med andan i regeringsformen - att tillgodose det primära behovet: En egen bostad
Ett civiliserat samhälle bör inte bortdefiniera människors medborgarrätt genom att kalla dem för något annat än medborgare.
Rolf Nilsson
Ordf. För. Stockholms hemlösa
www.stockholmshemlosa.se
bra start
Skicka en kommentar
<< Home