En saga för bra för att vara sann?

Patrik Hedelin
När människan känner doften av pengar släpper hon allt. Åtminstone gjorde de hundratal människor som tillsammans drev boo.com till framgång och dess fall. En sällsynt naivitet som bara kan kopplas till dollartecken, Internet-hausse och brist på kunnande. Ekonomer ruckade på sina principer, investmentbolag och banker på sina, analytiker och journalister på sina. Företag och privatpersoner investerade miljoner utan att ha kunskapen om vad dom investerade i. De största företagsnamnen på en rad spelplaner lät sig lockas likt barn kring en ny leksak. Leksaken Internet. En oprövad mark med otroliga möjligheter. Den som inte hängde på tåget fick stå ensam kvar på perrongen och se konkurrenterna ta över marknaden.

I boken framhålls Patrik Hedelin som den gode. Ernst Malmsten och Kajsa Leander framställs som naiva, omänskliga och totalt inkompetenta i många fall. Jag ställer mig lite kritisk till fördelningen av rollerna som onda och goda. Patrik var den som hade den ekonomiska kunskapen och ändå lyckades boo.com spendera motsvarande över en miljard svenska kronor på drygt ett år. Naturligtvis kunde han ensam inte övervaka pengflödet i ett företag med så många anställda och företaget spelade på en marknad med höga utgifter. Men, utgifterna kunde kapats kraftigt med noggrannare kalkyler, undersökningar och lite sunt förnuft. Man satsade på allt för avancerad teknik, sköt på lanseringen och öppnade kontor med en rad anställda utan att dessa fyllde någon funktion i det läget.

Varför just 1999?
Internet hade gjort sitt intågande och blivit stabilt. Det fanns höga tankar om att Internet skulle revolutionera en rad marknader. Människor förväntades ha en önskan att sköta allt mer ifrån hemmet. Aktiemarknaden var intressant för många. Man visste att intresset för Internet var enormt och de tre svenskarna var unga och representerade Internet. Det var nytt. Fräscht. Reglerna för företagande, börsintroduktion hade ändrats. Standards för ordningen på t ex marknadsföring och kapitalanskaffning var annorlunda än de traditionella marknaderna och detta väckte nyfikenhet. Ingen ville missa tåget. Företaget fick vara hur uselt det ville - så länge man höll uppe intresset skulle aktierna stiga och folk tjäna pengar. Åtminstone de som visste när man skulle hoppa av. Bristen på kunskap (hade man glömt börskraschen från 20-talet?) om aktiemarknaden gjorde att företaget värderades upp och folk hängde på. Ingen tänkte på riskerna och inte ens när försäljningssiffrorna visade på under 10% av prognoserna ryggade investerarna tillbaka. Ytterliggare kapital sköts till för att hålla intresset uppe. Uppe till börsintroduktionen. Till slut gick det inte längre. Företag vill ha betalt, investerarna insåg (så sent, så sent) att pengarna inte skulle gå att rädda och skeppet boo.com sjönk.

Kunde boo.com blivit en succé under andra förutsättningar?
Jag tror inte boo.com kunde lyckats. Många tjänade på affären, många förlorade men sagan var nog för bra för att vara sann. Inte ens affärsidén, som användes för att samla in över en miljard svenska kronor, var egentligen värd dessa pengar. Tiden, Internet-haussen, gjorde den värd pengarna. Genomförandet av den samme var om möjligt ännu sämre men jag tror inte det hade hjälpt med en bättre hemsida eller färre utgifter.

Mysteriet är hur så många människor kan satsa så mycket pengar i något så riskabelt som tre unga svenskar…