frivilligt hemlös? (inlägg i debatten)

Ett välarbetat svar har lagt som comment till bloggen om hemlöshet, som bl a uppmärksammats i radio, och så fort tentatiderna är förbi ska jag noga läsa och kommenter. Tillsvidare publicerar jag kommentaren här för fler att ta del av..
/ Jonatan

radiodebatten igen: http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?artikel=771532

Anonymous said...

I en magisteruppsats har socionomen Maja- Stina Ahlzen bland annat kunnat se hur socialtjänsten medverkat till utslagning och hemlöshet. Socialtjänsten har agerat på ett sätt som i praktiken stött bort de intervjuade i stället för att etablera en förtroendefull kontakt med dem. Det har skett i den individuella kontakten med den hemlösa, till exempel vid vräkningen, i bemötandet och vid tolkning av vistelsebegreppet och begreppet skälig levnadsnivå. Men det har skett på ett mer övergripande strukturellt plan, konstaterar hon i sin studie. Till vardags arbetar hon som socialsekreterare i socialjouren i Stockholm.

Nyligen har Socialstyrelsen publicerat nya siffror om antalet hemlösa personer i Sverige och återigen står de hemlösa på dagordningen. Antalet hemlösa personer i Sverige hart ökat jämfört med 1999. Hur mycket är dock osäkert eftersom definitionen av hemlöshet har ändrats sen dess.

I grundlagen jämställs rätten till hälsa, arbete och utbildning med rätten till bostad. Vad är det då som gör att just rätten till bostad inte kan uppfyllas trots politisk vilja och trots ekonomiska satsningar år efter år? Antalet hemlösa är ju trots allt inte så stort. Varför har vi inte klarat att bygga bort problemet?

En av de viktigaste åtgärderna för att komma tillrätta med hemlöshetsproblemet är självklart att hjälpa dem som redan är bostadslösa att komma tillbaka till ett eget boende. Men jag menar att man i mycket större utsträckning än idag, dessutom måste sträva efter att förhindra nyrekryteringen av hemlösa. Kostnaden för varje person som blir och förblir hemlös är mycket stor. Att förhindra att nya människor fastnar i långvarigt hemlöshet skulle spara inte bara ett stort mänskligt lidande utan också stora kostnader för samhället.

Ca 40 % av de hemlösa har enligt Socialstyrelsen varit utan bostad mindre än ett år. Risken att fastna i permanent hemlöshet ökar markant om man saknat bostad och tvingats sova ute eller på härbärge under mer än ett halvår. Att minska risken för att människor förlorar sin bostad och att förhindra att de som nyligen förlorat sin bostad fastnar i permanent hemlöshet borde väl således vara ett viktigt mål för socialtjänstens insatser.

I dag koncentreras dock insatserna helt på dem som redan är utslagna. Socialtjänstförvaltningen i Stockholm redovisar som svar på Socialstyrelsens siffror att utbyggnaden av boenden för hemlösa har varit stor de senaste åren. Man har öppnat nya stödboenden, omvårdnadsplatser för sjuka hemlösa och tränings- och försökslägenheter. Speciella insatser som riktas till dem som är på väg in i hemlöshet eller till dem som nyligen blivit hemlösa saknas helt. Inte heller finns några speciella boenden för de nytillkomna hemlösa som inte missbrukar alkohol eller narkotika men som själva saknar resurser att ordna akut logi. Det finns ingenting som tyder på att förhållandena är annorlunda i andra delar av landet.

För att förhindra att människor blir hemlösa och fastnar i permanent hemlöshet måste vi förstå vad det är som sker på vägen dit. Jag har i en magisteruppsats vid Stockholms universitet beskrivit hur ett antal personer hamnar i hemlöshet och utanförskap. Genom att intervjua dem om deras livshistoria har jag kunnat följa deras liv fram till hemlösheten. Undersökningen omfattar intervjuer med nio personer som alla bodde på härbärge i Stockholm hösten 2003. Jag intervjuade var och en av dem vid två tillfällen under sammanlagt ca tre timmar. Samtliga hade lång erfarenhet av att sakna en sängplats för natten och vara beroende av socialtjänsten. De hemlösas berättelser har mycket att ge oss. Deras erfarenheter kan öka förståelsen av och kunskapen om vad som sker på vägen till hemlöshet.Deras livshistorier ger oss möjlighet att följa processen och samspelet med omgivningen. Kan vi se något mönster i deras olika livshistorier? Och vad har de i så fall att lära oss?

Socialstyrelsen konstaterar att hemlöshet är ett komplext problem som påverkas av många olika faktorer. Även i min studie framgår att det inte är en enskild händelse som lett fram till att en människa blir hemlös utan en kedja av händelser. En svårighet har lett till situationer som i sin tur lett till nya svårigheter för individerna. Deras möjligheter att själv påverka sina liv har minskat allt eftersom de passerat genom olika stadier av kriser och svårigheter och successivt blivit mer och mer beroende av socialtjänsten. För flera av dem har denna process lett fram till permanent fattigdom och utslagning. De intervjuades berättelser visar hur interaktionen mellan dem och omgivningen sett ut under denna process. Jag har bland annat kunnat se hur socialtjänsten medverkat till utslagning och hemlöshet. Man har agerat på ett sätt som i praktiken stött bort de intervjuade istället för att etablera en förtroendefull kontakt med dem. Det har skett i den individuella kontakten med den hemlöse, till exempel vid vräkningen, i bemötande och vid tolkningen av vistelsebegreppet och begreppet skälig levnadsnivå. Men det har också skett på ett mer övergripande strukturellt plan.

Ett sätt att förhindra nyrekrytering av hemlösa är att förhindra att människor som har en egen bostad blir vräkta. Som hyreslagstiftningen fungerar idag har de som en gång blivit vräkta från en bostad ytterst små möjligheter att få en ny bostad med eget kontrakt. I min studie har alla utom en blivit vräkta. Vid vräkningen hade de inget stöd från någon juridisk kunnig person och de saknade kunskap om sina rättigheter. Om de hade fått juridiskt stöd under vräkningsprocessen hade vräkningen kanske kunnat förhindras.

Socialtjänsten avslår inte sällan ansökningar om ekonomiskt bistånd till hyror eller hyresskulder trots att beslutet innebär att den bidragssökande kommer att bli vräkt. Det sker utan att man försäkrat sig om att personen har någonstans att ta vägen och att man vet att personen med all sannolikhet kommer att bli långvarigt hemlös. I min studie illustrerades det av en person med svåra psykiska problem som vräktes på grund av hyresskuld. Han hade fått avslag på sin ansökan om ekonomiskt stöd till hyresskulden därför att han vägrade gå med på att överlämna sin ekonomi till en god man. Han vräktes, blev hemlös och hans psykiska sjukdom förvärrades.

Ingen av de intervjuade har någon positiv bild av myndigheter. Deras erfarenheter av socialtjänsten, skolan och/eller psykiatrin är att man inte kan lita på någon och att man inte har någonting att säga till om. Samtliga beskriver myndigheter huvudsakligen som motståndare. Flera av de intervjuade - dock inte alla – har haft kontakt med socialtjänsten sen barndomen. Trots att de under långa perioder i sina liv fått hjälp bland annat i form av ekonomiskt bistånd har de få positiva erfarenheter av kontakten. Inte heller har de några positiva förväntningar på socialtjänsten. Den känslan har följt dem hela livet.

Denna negativa syn sammanhänger troligen med att de intervjuade inte upplevt sitt möte med socialtjänsten som ett personligt möte där de blivit sedda som individer. De menar att deras erfarenheter inte har efterfrågats och att deras önskemål inte blivit tillgodosedda. De har erbjudits hjälp efter i förväg formulerade mallar och inte efter sina behov och önskningar. Det är socialtjänsten som bestämmer. Exempel på detta ges av de personer som har lång erfarenhet av missbruk men som inte haft någonting att säga till om när det gällt valet av vård eller behandling när de velat sluta med sitt missbruk. Andra exempel ges av dem som hänvisas till att sova på härbärge när de saknat sängplats för natten, trots att de själva utifrån sin aktuella situation uppfattat det som direkt olämpligt. Det har heller inte varit självklart att de själva kunnat bestämma vilket härbärge de skulle sova på.

Samtliga som deltog i undersökningen har känt obehag inför kontakten med socialtjänsten. Alla har haft en önskan att klara sig själva och inte vara beroende av andra. För en av de intervjuade innebar det att han i det längsta undvek att söka ekonomisk hjälp när han blev arbetslös och fick ekonomiska problem. När han väl tog kontakt var det för sent, han hade redan en hyresskuld och vräktes.

De flesta intervjuade uppger att de i kontakterna med socialtjänsten upplevt både ansökningsförfarandet och det erbjudna biståndet som kränkande. Det har gjort att de under längre eller kortare tid helt avstått från kontakt och de har därmed gått miste om bistånd som de haft rätt till. De har löst sina ekonomiska problem på annat sätt, till exempel genom kriminalitet eller prostitution, något som kostar samhället mycket pengar och som man satsar stora resurser på att komma tillrätta med.

Vistelsebegreppet innebär att den som söker socialt bistånd inte själv får bestämma var han eller hon ska söka hjälpen. Segslitna tvister mellan kommuner eller mellan stadsdelsnämnder om vem som är skyldig att ge biståndet är vanliga. Den enskilde kan själv inte välja kommun, socialdistrikt eller socialsekreterare som han eller hon tycker ger den bästa hjälpen. Den valfrihet som numera ses som en självklarhet inom sjukvård och utbildning finns inte för dem som är beroende av socialtjänsten. Flera av de intervjuade hade valt att helt avstå från kontakten när de inte haft förtroende för socialsekreteraren eller socialtjänsten i den kommun de hänvisats till. Ytterligare exempel på hur socialtjänstens agerande stöter bort hjälpbehövande rör tolkningen av begreppet skälig levnadsnivå. Ständigt aktuella frågor är hur mycket pengar en biståndssökande ska ha rätt till och vilken standard på ett härbärge en hemlös person kan förvänta sig. En vanlig ståndpunkt är att bistånd inte ska löna sig i jämförelse med arbete. Bidraget ska vara så lågt att de bidragssökande som kan försörja sig på annat ska välja detta. Det innebär också att de institutioner och boenden som hemlösa hänvisas till ska ha så låg standard att de fungerar avskräckande. De som kan hitta ett alternativt boende ska välja detta.

Mot bakgrund av det negativa inflytande som ett boende på ett härbärge ofta innebär är det för många hemlösa adekvat att tacka nej till ett sådant boende. I min studie klarade flera personer inte av att bo på härbärgen. De upplevde dem som alltför stökiga och ofta fanns där missbruk när de själva ville hålla sig borta ifrån droger och alkohol. Dessutom var de tvungna att underkasta sig krav och kontroller som de upplevde som kränkande och obefogade. En av de intervjuade var till exempel tvungen att dagligen besöka en alkoholmottagning för att få en sängplats för natten trots att han själv inte ansåg att han hade alkoholproblem. De personer i min studie som avstått från att sova på härbärge har istället sovit på parkbänkar, i tält, i grovsoprum, i källare, i portar, på offentliga toaletter eller i skyddsrum eller andra utrymmen under Stockholm. Detta är ett tydligt exempel på hur utformningen av det sociala biståndet stöter bort människor istället för att hjälpa dem att komma tillbaka till samhället.

Min studie har också visat att de hemlösa inte har fått den hjälp de behövt på grund av det sätt på vilken socialtjänsten är organiserad. De hemlösa har haft kontakt med flera olika socialsekreterare som inte alltid samarbetat. Ett exempel är den kvinna som vräktes från sin bostad efter att ha fått avslag på en ansökan om bidrag till hyran. När hon blivit hemlös sökte andra socialsekreterare upp henne för att försöka motivera henne till kontakt med den enhet som hade avslagit hennes hyresansökan. En kvinna som haft egen lägenhet i 28 år vräktes då hon vårdades på ett behandlingshem för att komma tillrätta med sitt missbruk. Eftersom hon själv inte fick permission och att det inte fanns någon som såg till hennes lägenhet när hon var borta hade hennes kamrater bott där och varit störande. Oklar ansvarsfördelning och brister i kommunikationen mellan socialtjänsten och behandlingshemmet ledde till att kvinnan blev hemlös.

Ett annat stort problem är det stora utbud av olika myndigheter och frivilligorganisationer som är till för hemlösa. De mest utslagna är ständigt i behov av akut hjälp. De har själva ingen förmåga att planera eller strukturera sitt liv. Trots – eller kanske på grund av – det stora utbudet lyckas de inte få den hjälp de behöver. Ingen myndighet har ett övergripande ansvar och själva är de oförmögna att välja bland de olika hjälpinsatser som erbjuds dem.

Jag tror att de flesta socialarbetare känner vanmakt inför mötet med ännu en person som inte har någonstans att bo eller ingenstans att sova på natten. Problemet känns så stort och oöverstigligt. Det är dock viktigt att inse att man som socialsekreterare saknar de verktyg som behövs hjälpa den drabbade. Socialtjänsten förfogar inte över bostäder och det är inte socialtjänstens huvudsakliga uppgift att ordna bostad till de människor som inte har någonstans att bo. Bostadsproblem måste lösas av en instans som förfogar över och kan fördela bostäder till dem som behöver och efter var och ens behov. Någon sådan instans finns dock inte. Eftersom socialtjänsten har det yttersta ansvaret för utsatta människor i kommunen hänvisas därför bostadslösa människor utan egna resurser till socialtjänsten. Därmed omvandlas den bostadslöse från att vara en person som saknar bostad till att vara en person med sociala problem, problem som passar den kunskap som socialtjänsten har och de boenden som socialtjänsten förfogar över.

På ett strukturellt plan har man därmed skapat ett socialt problem av ett bostadspolitiskt problem.

Text: Maja-Stina Ahlsén,
SocionomKälla: Tidskriften Socionomen

Därefter skapas det genom olika kommunala, statliga och frivilliga insatser och åtgärder en stor "grupp" av människor som går under begreppet “hemlösa“. Samhället skulle ha kunnat gjort betydligt mycket mer för denna "grupp" om de hade haft klara riktlinjer från regeringen. Avsaknaden av en hemlöshetspolitik leder i praktiken till att hemlösa människor systematiskt åsidosätts vad gäller rätten till bostad, lika sjukvård, möjligheter att vistas på offentliga platser, hur de bemöts och så vidare - stick i stäv med intentionen i gällande lagstiftningar. Och alltid med hänvisning till stadsdelarnas självbestämmanderätt.

Det står inskrivet i Sveriges regeringsform att varje människa skall ha rätt till en bostad och att ingen skall diskrimineras. Av någon anledning har vi lyckats med att blunda för innebörden. Kanske beror det på att denna del av regeringsformen inte innebär några juridiskt bindande skyldigheter för samhället. Vi tycks i alla fall acceptera att det i dag finns långt över 10 000 hemlösa i Sverige. Ingen myndighet verkar ha viljan att ta ansvar för att regeringsformen efterlevs när det gäller detta. Däremot avsätts närmare 700 000 000 skattekronor i år bara i Stockholm för ett gigantiskt system av socialt och ekonomiskt oförsvarbara "hjälpinrättningar" som i praktiken bibehåller människor i ett utanförskap.

Här är några exempel på sådana inrättningar i Stockholm:

Enheten för hemlösa- socialförvaltning för hemlösa Stiftelsen hotellhem- boende för hemlösa Råcksta-lågtröskelboende för hemlösa Hvb-hem- boende för hemlösa Hotellverksamhet för hemlösa Hållpunkt Maria- sjuk och tandvård till hemlösa Medborgarkontor-för hemlösa Gamlebo-Äldreboende för hemlösa Ersta Sjukvård-(hospice) för hemlösa

Dessutom avsätter det allmänna medel till diverse frivilligorganisationer: Convictus - mat till hemlösa Stadsmissionen- mat till hemlösa Ny Gemenskap- mat till hemlösa Frälsningsarmén- mat för hemlösa Diverse natthärbärgen- sovplatser för hemlösa

Detta är en statligt sanktionerad avgränsning av människor som leder till ett djupt diskriminerande förhållningssätt. Med stöd av denna sanktion kan sedan tjänstemän inom kommun och landsting, SL, SJ, fastighetsägare och övrig befolkning utestänga eller särbehandla den här "gruppen" människor. Vi ser dagligen hemlösa avvisas från offentliga platser med hjälp av polis, ordningsvakter, lotsar och väktare, utan att reagera.

Hemlösa är till skillnad från andra grupper som definierats av vårt samhälle - såsom homosexuella, funktionshindrade, etniska och religiösa minoriteter -helt rättslösa och omfattas inte av några beskyddande lagar som hindrar att "gruppen" hemlösa systematiskt diskrimineras och kränks.

Antingen deklarerar nu regeringen att "gruppen" hemlösa är något vi får leva med eller väljer regeringen - i enlighet med andan i regeringsformen - att tillgodose det primära behovet: En egen bostad

Ett civiliserat samhälle bör inte bortdefiniera människors medborgarrätt genom att kalla dem för något annat än medborgare.

Rolf Nilsson
Ordf. För. Stockholms hemlösa
www.stockholmshemlosa.se