Framtidsgrubbel

- Vad ska du bli när du blir stor?
- Rik.

Så enkelt. Men om jag funderar ordentligt, vad ska jag bli? Många gånger har känslan av att "nu vet jag, det här ska jag satsa på" svävat genom mitt inre rum, för att kort därefter (i ett kosmiskt perspektiv) dunsa in i en röd-lila vägg av vävnad och ådror och förvridas till förvirring. I skrivande stund gäller dock den känslan som varit i överlägset övertag genom åren. Jag ska bli polis.



Så, vem vill bli polis idag? Är det den kåranda som justitiekansler Göran Lambertz så hårt kritiserat, senast indirekt i sitt sommarprogram? Är det biljakterna och CSI-dramatiken tillsammans med tryggheten som en anställning inom staten ger? Njae, spänning är nog mer förknippat med yrket än trygghet. Särskilt efter senaste händelserna mot poliser, med en dödskjutning och två skadeskjutningar. Men lika lite som denna osäkerhet lockar lika lite avskräcker den. För yrket i sig, varje arbetsdag, är en gärning som mer eller mindre minskar risken för medborgarna, såväl civila som poliser. Varje gripande, dom eller bot fyller ett syfte av att hämma en utveckling vars ände man knappast vågar sia om. Vad händer när polisen slutar kolla hastighet, alkohol i trafiken eller slutar utreda brott. Riskerna för de som begår brott är beroende av det arbete den enskilda polisen, tillsammans med alla sina kollegor, utför. Därför vill jag bli polis.



Men, livets vägar äro outgrundliga och vad som väntar bakom nästa krön är mer diffust än vad som är möjligt att uttrycka. Foto är till exempel något jag säkerligen skulle kunna ägna mig åt om jag snubblar in i branschen, likaså den bransch inom vilken jag utbildar mig, informatörsbranschen, borde ligga väl till i kampen om vilket jobb som ska äras av min närvaro. Antar att chef för brottsplatsfotograferna hos polisen vore en trippel som täcker in de tre områdena. Eller så blir jag bara rik.

English Summary:
Freeze, Miami Vice!